Under kriget tilläts Sverige inte ha en officiell ambassad i Norge. Denna gjordes i stället om till generalkonsulat.
En av konsulatets yngre medarbetare under kriget var Harald Edelstam, som delvis agerade mer kraftfullt än vad som förväntas av en diplomat.
Edelstam blev känd, främst för sina insatser i Pinochets Chile, och gick sedan tiden i Norge under namnet Svarta nejlikan, med anspelning på romanfiguren Röda nejlikan. Mindre känt är att han redan under andra världskriget hjälpte människor på flykt. Edelstam var stationerad som diplomat i Oslo och levde likt Röda nejlikan ett dubbelliv. Han bjöd nazipampar på middag samtidigt som han gömde studenter i källaren. Han sägs ha lånat den tyske generalöversten Falkenhorsts bil för att köra flyktingar till gränsen (det var ont om bränsle och tyskarna var de enda som hade tillgång till bensin). Edelstam söp med lägervakterna och lyckades få Grinifångar fria. Han gömde judar under deportationerna och räddade egendom för dem som flytt eller deporterats. Genom att själv ”överta” bland annat en bekants stuga kunde han hindra att andra gjorde det och vakta egendomen tills någon i familjen återvände. Edelstam var också aktiv i den illegala pressen, bidrog med material och skrev själv artiklar. Mindre listigt var kanske att han skrev på konsulatets officiella brevpapper. Även den svenske generalkonsuln Claes Westring var aktiv i motståndskampen.