Leiba Wolfsberg

I sin bok Djävulssonaten skildrar Ola Larsmo de antisemitiska strömningarna i 1930-talets Sverige. Där beskrivs också violinisten Leiba Wolfbergs öde. Wolfberg var född år 1914 i Litauen men kom år 1926 till släktingar i Trondheim. Han flyttade till Oslo för att studera och hyrde rum

på Calmeyers gate 15, mitt emot synagogan som idag inrymmer Judiska museet. Under 30-talets sista år började det gå bra för honom. Han fick fast anställning i Nationaltheatrets orkester och spelade sin fiol på stadens restauranger för extra inkomster. Den 9 april 1940 stod han på Oslos paradgata Karl Johan och såg tyskarna marschera in i staden.

Drygt ett år senare begav Wolfberg sig mot Järn- skog socken i värmländska Koppom för att ansöka om inresetillstånd i Sverige. Han hänvisade till att han var jude och därför hade svårt att få arbete i det ockuperade Norge. Då han bara uppgav judiskhet som skäl för sin flykt avvisades han och transporterades tillbaka. Enligt landsfiskalens protokoll skedde detta frivilligt, men Wolfberg själv mindes saken annorlunda och beskrev det som en chock att eskorteras av soldater från Töcksfors till landsfiskalen. Han hade gett sig av mot Sverige på egen hand och fick aldrig veta att det var vanligt att avvisade flyktingar följde gränsen tills de kom till ett nytt distrikt och där ansökte på nytt hos en annan landsfiskal. Så godtyckligt var det svenska flyktingmottagningssystemet under de tidiga krigsåren. Under våren 1941 beviljades samtidigt sju judiska flyktingar nödfallsvisering trots att inte heller dessa uppgav annat än sin judiska bakgrund. En flyktings öde avgjordes således i mycket av vilken landsfiskal man mötte vid gränsen.

Den 3 april var Wolfberg på väg ut från en restaurang i Oslo då en dispyt utbröt mellan honom och en tysk soldat. Han hade bett soldaten om en cigarett och eventuellt provocerat denne. Wolfberg greps och fördes till Victoria Terrasse där han förhördes. Därefter hölls han fängslad på Møllergata 19 i tre månader. Han satt ytterligare en tid på Grini innan han fördes till arbetslägret utanför Tromsø. Den 26 november deporterades han, med det mindre fartyget Monte Rosa, tillsammans med 25 andra judiska fångar som redan hade fängslats då massarresteringarna började. Han anlände till Auschwitz den 11 december, fick fångnummer 81952 och sattes i straffarbete.

Genom tur, hjälp och medmänsklighet lyckades Wolfberg överleva Auschwitz. I krigets slutskede fick han hjälp av andra norska fångar att byta identitet, från judisk statslös till norsk. På så sätt kom han till Neugamme och vidare med de vita bussarna genom Danmark till Sverige. Han anlände till Trondheim och kunde med hjälp av släktingar köpa en ny fiol. År 1949 anställdes han som violinist vid Norges radios symfoniorkester.

Berättelsen om Leiba Wolfberg är relevant av flera orsaker. Den nyanserar bilden av den svenska hållningen under kriget; Wolfberg kan ju sägas ha sänts till helvetet och befriats därifrån av samma svenska hand. Den är väl skildrad på svenska av Larsmo, där det individuella ödet sätts in i en bredare politisk kontext. I berättelsen om Wolfberg finns också flera geografiska markörer som gör det möjligt att följa i hans spår genom Oslo.

En tanke på “Leiba Wolfsberg

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: